”De jagade jägarna” är en bok som tar sin utgångspunkt
i ett rättsfall om påstådd jakt på varg i Lillhärdal i
södra Härjedalen.
Boken innehåller en detaljerad beskrivning av fallet som
sådant, men det kanske mest intressanta är ändå de
slutsatser och farhågor, som uppstår ur det, som utspelade
sig i Lillhärdal i maj 2012.
Förutom att vara ett långt utdraget rättsfall, beskriver det
hur vargkonflikten nu även nått ända in i vårt rättsväsen.
Olika myndigheter tycks i sin iver att skydda den allt större
vargpopulationen, ta sig rätten att tänja på gränserna för
sina egna mandat.
Vi har sett det tidigare, i fallet med barnläkaren på
Astrid Lindgrens barnsjukhus och i fallet Thomas Quick.
När länsstyrelserna nu beviljar sig själva tillstånd, att sätta
ut hemliga kameror i skogarna, verkar skyddet av vargen
övergå till jakten på jägarna. I ett vargrevir har jägaren
inte bara att acceptera en minskande viltförekomst och
rädslan för att förlora en familjemedlem – jakthunden.
Nu tillkommer även oron för att bli fotograferad i lönndom,
med tillhörande hot om fleråriga rättsprocesser. Detta
oberoende av om det finns något bevis på vargjakt, eller
som i Lillhärdalsfallet, snarare flera bevis på motsatsen.
Vilken annan noga kontrollerad skötsam grupp i det svenska
samhället jagas av myndigheterna på samma sätt, som
sker med jägarna?
